Jag kan inte låta bli att förmedla denna gripande berättelse, om en övergiven
hunds tankar till sin husse, som jag fann på facebook.
Av Jim Willis
När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta. Du kallade mig ditt
barn, och trots ett antal tuggade skor och ett par mördade totalförstörda kuddar, blev jag din allra
bästa vän. När jag var "dum" hund, pekade du ditt finger mot mig och frågade "Hur kunde du?"
- Men sedan veknade du och rullade mig över för en "bellyrub".
Min rumsrenhet tog lite längre tid än väntat, för du hade väldigt mycket att göra, men vi klarade av
det tillsammans. Jag kommer ihåg nätterna mysande hos dig i sängen, lyssna på dig och dina hemliga drömmar, och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt! Vi gick långa promenader i parken, körde ut på bilturer och stannade för glass (jag fick bara våfflan för "glass är inte bra för hundar" sa du), och jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på dig att komma hem vid slutet av dagen.
Så småningom började du spendera mer tid på arbetet och på din karriär, och mer tid på att leta efter en människovän. Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut, och viftande av glädje när Du kom hem, och när du blev kär.
Hon, numera din fru, är inte en "hundmänniska" - trots det välkomnade jag henne till vårt hem, visade henne tillit och lydde henne. Jag var lycklig därför att du var lycklig. Sen kom människobarnen, och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade, och jag ville ta hand om dem också! Ni var oroliga att jag skulle skada dem, så jag tillbringade mesta tiden förvisad till ett annat rum eller en hundbur. Åh, vad jag ville älska dom, men jag blev "fånge i kärleken."
När de började växa, blev jag deras vän. Dom hängde i min päls då de försökte stå på egna ben, petade med fingrarna i mina ögon, undersökte mina öron och kysste mig på näsan. Jag älskade allt om dem, speciellt deras beröring - eftersom din beröring var numera så sällsynt - och jag skulle försvara dem med mitt liv om det behövdes!
Jag smög ner i deras sängar och lyssnade till deras andetag och hemliga drömmar. Tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten. Det hade varit en tid då andra frågade om du hade en hund, som du tog fram ett foto av mig från din plånbok och berättade historier om mig. De senaste åren svarade du bara "Ja!" och bytte sedan samtalsämne. Jag hade gått från att vara din hund, till bara en hund, och du undvek alla frågor.
Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad och Ni ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din "familj", men det fanns en tid då jag var din ENDA familj! Jag var jätteglad över bilturen, tills vi kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt, rädsla, och hopplöshet. Du skrev under lite papper och sa "Jag vet att ni kommer att hitta ett fint hem till henne." De ryckte på axlarna och gav dig en plågad blick. De förstår verkligheten för en medelålders hund eller katt, även med "papper"!
Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls medan han skrek,"Nej pappa! Snälla låt dom inte ta min hund!" Och jag blev orolig för honom och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom om vänskap och lojalitet, om kärlek och ansvar, och respekt för allt liv. Du gav mig en snabb hejdåklapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig. Du hade en tid att passa och nu har jag en också!
Efter att du gått sa de snälla flickorna att "du säkert visste om din kommande månader"och sen gjorde inga försök att hitta mig en annat bra hem. Dom skakade sina huvuden och sa "Hur kunde du?" De är så snälla mot oss här, så mycket deras upptagna scheman tillåter. Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sedan! I början då någon passerade min bur, rusade jag till gallerdörren, hoppades det var du - att du hade ändrat dig - att detta var en ond dröm ... eller jag hoppades att det skulle åtminstone vara någon som brydde sig, någon som kunde rädda mig! När jag insåg att jag inte kunde konkurrera med de hoppande för uppmärksamhet glada valpar,omedvetna om sitt eget öde, drog jag mig in i ett hörn och väntade!
Jag hörde fotstegen från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen och jag snällt vandrade genom korridoren efter henne till ett separat rum. Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte upp mig på bordet, smekte mina öron och sa åt mig att inte vara orolig! Mitt hjärta dunkade av förväntan på vad som skulle hända, men det var också en känsla av lättnad. "Kärlekens fånge" hade nu nått slutet. Men sådan är min natur, jag var orolig FÖR henne.jag vet att, på samma vis som jag kände till alla DINA sinnesstämningar, Bördan vägde tungt på henne!
Hon placerade försiktigt ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig, för många år sedan! Hon gled sakkunnigt en injektionsnål in i min ven. När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig trött ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade -"Hur kunde du?"
Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa "Jag är så ledsen." Hon kramade mig och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag inte skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv - en plats för kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden.
Med min sista lilla kraft, så försökte jag förmedla till henne, med en duns på svansen att mitt "Hur kunde du?" inte var menat för henne.
Det var DIG, min älskade husse, jag tänkte på. Jag kommer alltid att tänka på dig, och alltid vänta på dig, för evigt....
Svensk översättning och tolkning
M. Öman
Orginal texten:
http://www.facebook.com/photo.php?fbid=10150167586979867&set=a.407799099866.208079.397633574866&comments
..vi ses..
