Ett halvår innan hade Kenya haft en lokal konflikt p.g.a. valfusk i ett säreget presidentval. Kandidaterna kom från två olika stammar och ingen stam kunde
acceptera de andras val. Det resulterade i ett nästan liknande inbördeskrig där
400 människor skadades eller dödades och c:a en halv miljon var på flykt.
Konflikten utspelades mestadels i Nairobi och även efter ett halvår, när det sas att konflikten var löst, fanns det djupa spår i nairobierna. Många upplopp och mycket blodutgutelse hade gjort Nairobi till en krimminell och fattig stad, där
det handlar om överlevnad dagligen. En rå och hård yta där du måste vara mycket försiktig som turist. En stad som du inte rör dig i när mörkret faller.
Redan på Nairobi airport märkte vi av det hårda klimatet av överlevnad. En
kille ryckte vårt bagage för att hjälpa oss med taxi. Han frågade inte ens om
vi ville ha hans hjälp, men han ville ha betalt för sin hjälpsamhet. Han fick
ett paket Marlboro för besväret. Det mättade kanske inte hans familj, men
man ska inte ge sig på någon som varit resande sedan kl. 4 på morgonen och med olika struligheter längs resan, som bara vill komma till sitt hotell för att få sova.
I vår resa ingick fri taxi-resa från flygplats till hotell, men det blev vi blåsta
på. Tanken var att hotellet skulle betala taxin, men det var vi som fick lägga
upp 150 U.S. dollar efter hot om att vi kunde ju ta ett annat hotell om det inte passade. Det gör man inte i det läget. Vi tog allt vårt bagage och bokade in för att få en god natts sömn.
Utvilade och med en frukost-mättnad var vi på bättre humör. Vårt hotell låg ganska centralt. Nyfikna ville vi se Nairobi city och andas in dess atmosfär.
Tutande bilar och en kaotisk mullrande trafik hördes i denna huvudstad.
Ett myller av folk längs trottoarerna, som rördes på sig och stressigt skulle
iväg någonstans. Ett storstadstempo helt enkelt. Mitt i allt detta lyste det
igenom fattigdom och elände.Trasiga tiggare som satt på huk och hjälplöst
försökte få till sig några mynt. Människor med öppna sår längs sin hud.
Vi förvirrade oss i allt detta och vilsna insåg vi att vi inte hade någon aning
om var vi var någonstans mitt i centrala Nairobi. En försäljare hade varnat
oss tidigare om ett stadsområde som vi överhuvudtaget inte skulle vara nära som turist om vi ville överleva. Det var ett aldeles för farligt område, även för en erfaren Nairobi-bo.
Samma kille såg oss igen efter några timmar och förstod att vi var vilsna i
staden. Han frågade vad vårt hotell hette och pekade åt ett håll. Jag trodde
att det var åt det motsatta hållet vi skulle gå, en viss skeptism uppstod. Vem
av oss hade rätt och om den hjälpsamme hade rätt, kunde vi lita på honom?
Vi följde honom en bit på vägen och vi kände igen byggnader. Vi förstod att vi
var på rätt håll. Som tack för hjälpen, ville han att vi skulle besöka hans
mammas butik. Hon sålde afro-art och vi kunde bara titta, det var inget köptvång. I butiken fanns det flera ettriga säljare, men hans mamma syntes inte till. Mys kände sig tvingad att köpa en giraffliknande trämask till överpris, bara för att vi skulle kunna lämna butken och komma till hotellets lugna trygghet. Vi hade känt på storstadspulsen fullt tillräckligt och var nöjda med vad Nairobi gav.
Dagen därpå mötte vi vårt res-gäng, som vi skulle tillbringa 5 veckor med i en
resa där transporten var en ombyggd lastbil och boendet var ett tält på olika savanner och andra spännande platser längs vägen till Johannesburg.
..Men det är en annan historia..vi ses..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar